Pridetal

Kära Pridefirare, kära Doroteabor.

I dag står vi här tillsammans under regnbågens färger.

Och jag tycker att det är en vacker syn.

För regnbågen är egentligen ganska lik Dorotea.

Den består av många olika färger.

Ingen är den andra lik.

Men tillsammans blir de något större.

Något vackert.

Och det är precis så jag vill att vårt Dorotea ska vara.

En plats där vi får vara olika – men ändå höra ihop.

Pride handlar om kärlek.

Om att få älska den man älskar.

Men för mig handlar Pride också om något ännu större:

Att få vara den man är.

Utan att behöva förklara sig.

Utan att behöva gömma sig.

Utan att behöva fundera på om man passar in.

Att kunna vakna på morgonen och känna:

Jag duger. Jag får vara jag. Jag hör hemma här.

Det borde vara en självklarhet.

Men för alla är det inte det.

Och därför behövs Pride.

Vi bor i en liten kommun.

Det är något jag tycker väldigt mycket om.

Här känner vi ofta varandra.

Vi hälsar på varandra.

Vi vet vilka som är släkt med vilka.

Vi ställer upp när någon behöver hjälp.

När någon blir sjuk, när någon behöver skjuts, när någon behöver en hjälpande hand – då finns ofta någon där.

Det är en fantastisk styrka.

Men i ett litet samhälle kan det också ibland vara svårt att vara den som känner sig annorlunda.

Kanske är man den unga personen som funderar på vem man egentligen är.

Kanske har man träffat den man älskar och är nervös för att berätta.

Kanske har man levt ett helt liv utan att riktigt våga vara öppen.

Och kanske har man någon gång tänkt:

"Finns det verkligen plats för en sådan som jag här?"

Till den personen vill jag säga:

Ja.

Det finns plats för dig.

Du behövs här.

Du är en del av vårt Dorotea.

Jag tror att många av oss någon gång i livet har känt oss lite annorlunda.

Kanske inte på samma sätt.

Men vi har känt känslan.

Känslan av att inte riktigt passa in.

Att stå bredvid.

Att undra om man duger.

Och kanske är det just därför vi behöver varandra.

För ibland behöver man inte någon som kommer med lösningar.

Ibland behöver man bara någon som säger:

"Jag ser dig."

"Jag tycker om dig precis som du är."

"Du behöver inte ändra på dig för min skull."

Det är kanske det finaste vi kan ge varandra.

Och jag hoppas att vi kan vara den kommunen.

En kommun där barn får växa upp och känna sig trygga.

Där unga får vara sig själva.

Där vuxna kan leva öppet.

Där äldre människor också får känna att deras kärlek och deras livsval är lika självklara som någon annans.

Där våra arbetsplatser, föreningar och mötesplatser har plats för alla.

För ingen människa ska behöva lämna sitt hem för att kunna vara sig själv.

Och ingen ska behöva känna att man måste flytta härifrån för att hitta gemenskap.

Jag vill att Dorotea ska vara en plats där man kan stanna.

Växa.

Älska.

Åldras.

Och känna:

Här är jag hemma.

Pride är förstås fest.

Och det ska vi också göra!

Vi ska skratta.

Vi ska dansa.

Vi ska fira kärleken och livet.

Men mitt i allt det färgglada finns också ett viktigt budskap:

Vi ser varandra.

Och vi står upp för varandra.

När någon utsätts för hat ska vi inte titta bort.

När någon känner sig ensam ska vi försöka finnas där.

När någon vågar berätta vem de är ska vi möta dem med värme.

Och när någon behöver lite extra mod kan vi låna ut lite av vårt eget.

Det är så ett samhälle byggs.

Inte av perfekta människor.

Utan av människor som bryr sig om varandra.

Jag tror på ett Dorotea där vi håller ihop.

Inte för att vi är lika.

Utan för att vi är olika.

Det är faktiskt det som gör oss starka.

Vi behöver den som tänker annorlunda.

Den som älskar annorlunda.

Den som lever annorlunda.

Den som vågar gå sin egen väg.

För varje människa som får vara sig själv fullt ut bidrar med något som ingen annan kan bidra med.

Och Dorotea blir rikare av det.

Så när vi ser regnbågen i dag hoppas jag att vi ser mer än färger.

Jag hoppas att vi ser människor.

Människor som har kämpat.

Människor som har vågat.

Människor som fortfarande väntar på att våga.

Och människor som bara vill leva sitt liv, älska den de älskar och få vara lyckliga.

Det är inte för mycket begärt.

Det är egentligen det minsta vi kan begära av ett samhälle.

Så låt oss ta med oss Pride även efter i dag.

Till skolan.

Till jobbet.

Till fotbollsplanen.

Till fikabordet.

Till föreningslivet.

Till våra hem.

Och framför allt – till våra hjärtan.

Låt oss bli lite bättre på att se varandra.

Lite bättre på att lyssna.

Lite bättre på att säga:

"Vad fint att just du finns."

För det är kanske det Pride handlar om allra mest.

Att ingen ska behöva känna sig fel.

Att ingen ska behöva känna sig ensam.

Och att ingen ska behöva gömma den man är.

Här i Dorotea ska det finnas plats för hela människan.

För alla färger.

Alla kärlekar.

Alla drömmar.

Alla människor.

För du ska inte bara få finnas här.

Du ska känna att du hör hemma här.

Det är det Dorotea jag tror på.

Det är det Dorotea jag vill bygga.

Och det är det vi firar i dag.

Glad Pride, allihop – och tack för att ni är precis de ni är.