Gyhtjelassh jïh vaestiedassh - Frågor och svar

Lagen om de nationella minoriteterna och minoritetsspråk (SFS 2009:724) infördes 1 januari 2010 och den fastställer ett grundskydd för fem nationella minoriteter: samer, tornedalingar, sverigefinnar, judar och romer. De nationella minoritetsspråken utgörs av samiska, meänkieli, finska, jiddisch och romani chib. Grundskyddet gäller i hela Sverige oavsett om man är ett förvaltningsområde eller ej.

Grundskyddet innebär att de nationella minoritetsspråken ska främjas och skyddas samtidigt som kulturen ska utvecklas och bevaras. Grundskyddet innefattar också att kommuner och myndigheter ska informera de nationella minoriteterna om deras rättigheter enligt lagen. De fem nationella minoriteterna ska också ha inflytande i frågor som berör dem och det ska helst ske genom samråd.

Lagen innefattar också ett förstärkt skydd av de nationella minoriteternas språk och kultur i särskilda förvaltningsområden och förvaltningsmyndigheter. Myndigheter och kommuner, har ett ansvar för att stärka och skydda de nationella minoritetsspråken.

Minoritetsspråkslagen

Sverige har fem erkända nationella minoriteter: samer, tornedalingar, sverigefinnar, judar och romer. Samerna är dessutom erkänt som Sveriges urbefolkning.

Att just de här minoriteterna blev utsedda till nationella minoriteter beror på att de är folkgrupper som skiljer sig från majoritetsbefolkningen, har en uttalad samhörighet, egen identitet och har funnits i landet i hundratals år, för samernas del handlar det om tusentals år.

De fem nationella minoriteterna har egen kultur, eget språk och judarna även en egen religion. Med minoritetspolitiken ville staten ge minoriteterna en chans att bevara, främja och utveckla språk och kultur.

Begreppet urfolk har inget att göra med vem som var först eller hur modernt folket lever.
Det är en juridisk definition att ett urfolk/ursprungsfolk har levt i ett visst geografiskt
område innan det koloniserades. För att vara urfolk ska man själv känna sig som
sådant och vilja bevara sin etniska identitet. Samerna uppfyller alla kriterier och är även
erkända av Sveriges riksdag både som ett urfolk (1977) och och ett folk (ny grundlag 2011).

I allmänspråket betyder minoritetsspråk ofta bara "språk som talas av minoritetsgrupp i ett land". Minoritetsspråken omfattar då både teckenspråk och alla svenska invandrarspråk. Denna definition av minoritetsspråk är den gängse också i många andra länder. Språken brukas oftast i informella sammanhang, t.ex. inom familjen, och deras status är beroende av attityder och lagstiftning i majoritetssamhället.

Men minoritetsspråk används ofta också med en snävare innebörd, "officiellt erkänt språk som av hävd talats i ett visst land". Den definitionen går tillbaka på kriterier som formulerats i Europarådets konvention om landsdels- och minoritetsspråk, Minoritetsspråkskonventionen. Den ratificerades av fem EU-länder 1998 och av Sverige år 2000.

Samiska, meänkieli, finska, jiddisch och romani chib är nationella minoritetsspråk i Sverige. De tre förstnämnda har ett förstärkt skydd i den lagen och kan användas i myndighetskontakter och minoriteterna har rätt till äldreomsorg och förskoleverksamhet på sitt eget språk i förvaltningsområdena.

Anledningen till att samiska, finska och meänkieli har ett förstärkt skydd i lagen är att de bedöms vara landsdels- eller minoritetsspråk med historisk geografisk anknytning i Sverige, medan övriga två nationella minoritetsspråk – jiddisch och romani chib – räknas som territoriellt obundna språk.

Två villkor måste uppfyllas för att språket ska få ställning som nationellt minoritetsspråk.

• Det ska vara ett språk och inte en dialekt.

• Det ska ha talats kontinuerligt i Sverige i minst tre generationer eller ungefär hundra år.

Det är inte alltid så lätt att avgöra om ett språk svarar mot dessa kriterier. I praktiken finns också ett tredje villkor, nämligen att språkets talare själva önskar att språket ska få ställning som nationellt minoritetsspråk.

Det svenska teckenspråket hör inte till de fem nationella minoritetsspråk för vilka Sverige skrivit under Europarådets konvention. Svenskt teckenspråk uppfyller dock flera viktiga kriterier för vad som kan betraktas som nationellt minoritetsspråk – det är t.ex. tydligt ett helt eget språk och det har använts under mycket lång tid i Sverige.

Statsmakterna har flera gånger också uttalat att teckenspråket bör ha en ställning i det svenska samhället ”som motsvarar de officiella minoritetsspråken”. Det är därför ofta motiverat att se det svenska teckenspråket som ett sjätte minoritetsspråk.

Ja, sedan språklagen trädde i kraft 1 juli 2009 är svenskan i lag definierad som huvudspråk i Sverige.

Konsekvenserna är olika för olika minoritetsspråk. Om regeringen beslutar om ett särskilt förvaltningsområde för språket, d.v.s. en särskild region, så kan minoriteterna i den regionen använda språket i myndighetskontakter och ställa krav på förskolor, skolor, äldreomsorg m.m. med det språk som används inom regionen. Om det inte finns något förvaltningsområde är rättigheterna begränsade, då gäller endast grundskyddet i lagstiftningen.

I dag finns tre olika förvaltningsområden, ett för samiska, ett för meänkieli och ett finska. Varje förvaltningsområde består av ett antal olika kommuner. Dorotea kommun är ett samiskt förvaltningsområde, sedan 1 januari 2012.

Europarådet skyddar de europeiska minoritetsspråken. Ett språk får officiell ställning som minoritetsspråk i och med att ett land ratificerar Europarådets minoritetsspråkskonvention för språket. Europarådet övervakar sedan att konventionen följs.

De individuella EU-länderna skyddar sina minoritetsspråk i olika grad. Vissa stora minoritetsspråk med många talare, som katalanskan i Spanien, har en stark rättslig ställning. Men de allra flesta minoritetsspråk i Europa har, än så länge, ett mycket begränsat skydd.

Utöver grundskyddet finns särskilda rättigheter som gäller i de så kallade förvaltningsområdena för samiska, finska och meänkieli. I kommuner som ingår i förvaltningsområdet ska de nationella minoriteterna kunna använda sitt språk i kontakt med myndigheter, både muntligen och skriftligen. Förvaltningsmyndigheter måste se till att det finns personal som behärskar språket eller språken. Kommunen ska också erbjuda förskoleverksamhet och äldreomsorg på minoritetsspråken.

Samerna har en lagstadgad rätt till stöd och skydd samt att samerna är Sveriges urfolk. Sedan år 2000 är minoritetspolitiken ett specifikt politikområde i Sverige och då ratificerades Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter (SÖ 2000:2) och den europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk (SÖ 200:3). Sedan 2010 har Sverige en lagstiftning kring nationella minoriteter - Lagen om de nationella minoriteterna och minoritetsspråk (SFS 2009:724).

Det innebär att Dorotea kommun har åtagit sig ett utökat ansvar för förstärkt skydd av det samiska språket. Bland annat ska det finnas viss information om Dorotea kommuns verksamheter tillgänglig på samiska. Barn och äldre har ett särskilt skydd enligt lagstiftningen, det innebär att kommunen ska erbjuda förskoleverksamhet och äldreomsorg helt eller delvis på samiska om så begärs av en enskild individ, språk och kultur ska särskilt främjas.